Bitter och otacksam

Första veckan på jobbet efter semestern och jag upptäcker att jag har blivit bitter och otacksam. Bitter för att jag måste jobba när jag egentligen vill vara ledig, ha semester och göra det som faller mig in. Otacksam för att jag inte uppskattar att jag har ett jobb när det är så många som går utan som inte vill nåt annat än att ha ett arbete att gå till på dagarna. Jag är nog en typisk åttiotalist. Självisk och vill göra så lite som möjligt så ofta som möjligt. Jag upptäcker också att jag är avundsjuk på dem som har ofantligt mycket pengar och kan sola och bada på rivieran hur mycket de vill. Sånt som man ser på tv och i filmer, ni vet. Det som enbart kommer förbli en fantasi. Men när man har ca 40 år kvar till pension så känns det som att lediga dagar förutom semester lika gärna kunde vara en fantasi. Samtidigt undrar jag om jag kommer orka arbeta med det jag gör nu i 40 år till. Med det tempot som det är nu och har varit i de dryga två år som jag jobbat med detta känns det som att jag kommer gå in i väggen innan jag fyller 30. Eller så har jag lessnat. Orkar inte med. Lite så känns det nu också. Det är ständigt tryck från alla håll och man hinner inte med hälften av det man tänkt sig. Innan semestern tänkte jag inte så mycket på allt som skulle göras, jag var så inne i det att jag inte hade tid att stanna upp och känna efter. Men nu när jag haft semester har jag haft tid att ta det lugnt, känna efter och bara vara. Det är nu jag upptäcker vilken svår vår jag har haft. Det var samma sak förra året. Hela hösten efter det var jättetung.

Men det är väl i stunder som denna som man ska ta en dag i taget. Kanske börja meditera för att vara i nuet. Komma ihåg att man bara är en enda människa på en stor planet. Och att man gör så gott man kan och inte behöver må dåligt för att man inte kan "trolla med knäna". Det är bara det att man ska försöka övertyga en massa andra om detta också...