Hemma med ont i halsen, feber och en djävlig huvudvärk.... Så kan det gå när man inte lyssnar på kroppen. Jag märker att jag inte är lika stresstålig som jag varit. Om det beror på graviditeten eller om det beror på arbetsmiljön i stort är svårt att säga, men att jag måste lära mig att lyssna på kroppen är klart. Jag måste även lära mig att prioritera arbetet för min egen skull och inte för alla andra. Det håller inte i längden att stressa för alla andras skull. Det är alltid akut för någon, men jag måste bli bättre på att prioritera vad som faktiskt är mer akut än något annat.
Ibland undrar jag varför jag jobbar med det jag gör.... Är det för att jag lever på ångest och får en kick av att få andras ångest i knät. Nej det är det ju inte. Men det är det som kommer med arbetet. Tanken från början var ju att hjälpa folk och få folk att må bättre. Men det är inte så lätt som det kan låta, och andras ångest kommer som ett brev på posten och landar i mitt knä. Och där måste jag också bli bättre på att skicka tillbaka ångesten till rätt avsändare. Men det är lättare sagt än gjort, men ändå väl värt att öva på och bli bättre!
Det är också en stress i sig att veta att jag inte har så jättelång tid kvar på jobbet innan jag ska vara "ledig" och då veta allt jag måste hinna med tills dess. Samtidigt är det nåt jag ser fram emot och räknar ner inför på ett positivt sätt. Allt blir väldigt dubbelt. Hur ska jag hinna med allt jag behöver? Vem tar över det jag inte hinner med? För att nån ska kunna ta över måste det vara grundligt dokumenterat, och hur ska jag hinna dokumentera allt det??
Min onda hals, febern och huvudvärken tror jag egentligen inte beror på att kroppen är sjuk i grund och botten utan att mitt psyke säger ifrån och eftersom jag inte lyssnar på psykets signaler så tänker den: "Då får hon väl fan i mig lyssna på kroppen om hon inte vill lyssna på mig".
Jag ska bli bättre på att lyssna.... på mig själv.
